Gud gjorde sitt absolut bästa för att det skulle bli en vacker dag idag. Solen slösade sina strålar över Hultsjö kyrka och gjorde vårt avsked av Alf så vackert det kunde bli. Hultsjö by inbäddat i vintervitt, kyrkan på höjden, ett hav av blommor och oändlig sorg i människors ögon. Det känns ofattbart och overkligt att se kistan framme i koret och det är skönt att ha sina kollegor runt omkring sig. Tårarna från min antagligen bottenlösa sjö tycks oändlig och allt känns så onödigt.

Det var en mycket fin begravning. Prästen sa inte bara en massa ord – det som sades kändes meningsfullt. Han talade trösterikt gjorde en parallell till Jesus. Även Guds son berövades livet…..och Gud har varit med om detta! Alf finns inte kvar men ingen kan ta ifrån oss minnet av honom….

Det har känts som en inre kamp sedan 3 februari. Sorg i ena skålen och ljusa minnen i den andra. Vissa dagar har sorgen tagit över och på senare tid vinner minnena.. Med tiden lägger sig det hemska på botten av sjön – det finns där men man håller det i schack. En dag som denna rörs ju alla känslor upp till ytan igen. Den vackra musiken (bl.a. ”Time to say goodbye” på piano) och de vackra orden, att se så ledsna barn, barnbarn, syskon, syskonbarn, övrig släkt, f.d kollegor och vänner… Att hantera sin egen sorg i allt detta är inte lätt.

Att åka tillbaka till jobbet och sätta sig med arbetsuppgifterna är inte heller enkelt. Just nu håller jag på med ett, som Alf sa; knyppleri. Att fördela årets investeringar som ska generera nästa års hyreshöjning – fördela ut på varje fastighet och förvaltning.. Det där satt vi alltid och gjorde tillsammans och därför blir man så extra påmind just nu…om tomheten…

Avslutar med text från dagens programblad i kyrkan.  

Ibland liksom hejdar sig

tiden ett slag

och någonting alldeles

oväntat sker

Världen förändrar sig

varje dag

Men ibland blir den aldrig

densamma mer