Nej, jag deltog inte i jubeljoggen iår. Visst borde man ställa upp när saker och ting anordnas... Minns extremt sega och långdragna prisutdelningar två år på raken i ett kylslaget maj så jag kände inte för det. I år har de ju en väldans tur med vädret och jag hoppas alla kom i mål. Däremot jublade jag när jag joggade en rejäl sträcka i eftermiddags och är riktigt glad att det känns så bra. 16 km i perfekt löparväder. Men visst....det känns ju...i benen nu...trallallallallalla... 

Kollade över skrivbordets alla små färgglada lappar med "to do" och enligt min ambition ska de helst utföras före semesteruppehållet. Samtidigt noterar jag i kalendern att jag har 8 arbetsdagar kvar!!!!! Det går bort dagar - kurs, förvaltningsresa, nationdaldag och skolavslutningsdag.... Det är ju en angenäm känsla på sätt och vis MEN paniken suger tag och det är ju bara att inse - det som inte hinns med före får bli gjort efter, hur mycket det än svider i min ambitiösa själ. Noteras kan ju att man ibland är beroende av andra människor för att ting ska drivas framåt....

Å så ett sånt där lyckopiller framåt kvällen. "Hur kunde du bli så fin, mamma?" frågade Stella när jag torkar hennes nytvättade hår. Tja, vad svarar man på det.....? Jag tänkte svara att det är mamma och pappas förtjänst o så Gud oxå då förstås....men jag var tyst, pussade henne på pannan o gav henne en kram. Goa unge!!!

Godnatt