Man slungas tillbaka...fortare än man hinner blinka. När rubrikerna i fet svart text når ögonen som bekräftar att det fruktansvärda mordet söndagen den 3 februari i år håller på att få en lösning, slungas jag tillbaka. Den där sjön där sorgen efter några månader lägger sig på botten rörs nu upp till ytan igen. Sorgen finns på nåt sätt alltd kvar även om tiden som går gör att den blandas ut och inte blir så stark. Men den finns alltid där!

Kommer ihåg ögonblicket tidigt tidigt måndag morgonen, dagen efter mordet. Förstod vem det förmodligen var och min fysiska reaktion framkallade starkt illamående. Det går inte en dag utan att Alf någon gång finns i tanken. Det finns alltid något jobbrelaterat problem eller nån fråga som skulle vara aktuellt att bolla med honom. Å den senaste tidens grubblerier - jag hade velat ringa dig, bara så att du vet!

Att gåtan nu äntligen håller på att lösas känns ändå som en lättnad. Om det nu är så att gärningsmännen tagit fel personer känns det ändå skönt att veta att Alf inte var inblandad i några kriminella sammanhang vilket jag hela tiden har tyckt varit helt absurt. På sätt o viss känns det ännu mer fruktansvärt att en männsika helt skoningslöst miste livet på grund av ett misstag. Så många år kvar av livet, nybliven pensionär som älskade jakt, skog, natur och nu äntligen fick tid för detta!!!

De minnen jag och mina kollegor har av honom är och förblir ljusa. Många skratt blev det och problemen löstes även om han gärna ville avvakta och "snurra ett varv till". Han fick mig att på allvar inse hur den kommunala världen kan vara. Mycket sunt förnuft och tålamod är bra saker som han förmedlade!

Ha en fortsatt fin tisdag!