Hösten är fantastisk! Kanske den vackraste årstiden. När väl vemodet över att sommaren är slut, tonat ut….infinner sig en mer avslappnad känsla. Lägg till en explosion i färger (vi är inte riktigt där än) – så otroligt fint! Färgskalan från guldgult till orange mot en knallblå himmel är en perfekt kombination.

Stelheten i rygg och nacke består och jag vaknar på nätterna av att jag har ont. Förmodligen ligger jag och spänner mig, funderar och funderar och funderar lite till…möjligen i det undermedvetna. Hur mång gånger har jag inte hört ”Var rädd om dig, Sofia” och kanske är det så att vi inte alltid är rädda om varandra? Det är inte mycket energi kvar i min egen box och jag kämpar med alla verktyg jag kan uppbringa för att få ordning på det som inte är bra… Allt löser man inte själv och kanske kan extern hjälp bringa klarhet i hur framtiden blir.

Psykisk ohälsa. Så laddat. Vi pratar så lite om det och anledningen är väl att det är så svårt att prata om det och i det. Att må dåligt inuti syns ju inte utanpå (inte alltid). En person som är frisk och full av energi kan ta sig an problem efter problem, lösa dem ett efter ett. För en människa som inte är okej kan tanken att öppna t.ex en läxbok och göra en uppgift te sig värre än att bestiga berg. Att stå utanför  och se på är högsta graden av maktlöshet. När man hela tiden vill hjälpa men inte når fram…… Otillräckligheten är aldrig så stor som då.

Välkommen vackra höstkväll - hade jag inte varit så stel i ryggen hade jag velat springa......