Jonas har eller har haft en manlig förkylning. Det är aldrig kul. Själv kände jag mig hur pigg som helst i helgen o tänkte att jag klarar mig nog. Igen. Sedan jag tog min vaccination mot lunginflammation (efter att ha genomgått den pärsen våren 2017) känns det som att jag aldrig har blivit riktigt dålig. Lite halvrösen ibland men k get mer. Sprang en längre runda i söndags o det kändes jättebra.

Igår när jag hade möte med delar av BU-nämnden i Solbacka inför utskott blev jag helt plötsligt så trött. Orken tog slut på riktigt och det var som om basiliskerna angrep mig på en gång. Natten som gick var orolig. Fattade inte hur Jonas orkade titta på hockey mitt i natten. Jag var helt slut bara av att skönja skärmens ljus bakom ögonlocken.

Kämpade mig upp och till jobbet. Jag var tvungen. Alltså jag kände mig tvungen. Man är aldrig tvungen att gå till jobbet om man är sjuk men har man kollegor som är beroende av att man är där o man har inbokade möten - ja jag gick.

Ett skarpt brandlarm så hela Vipan fick utrymmas skulle naturligtvis hända idag. Jag är en av dem som ska bära gula västen och få ut folk i min korridor o jag blev panikslagen då jag kände brandrök. När vi stått o frusit på återsamlingsplatsen en bra stund fick vi gå tillbaka. Faran var över.

Nu ligger jag i soffan o reser mig nog inte härifrån förrän det är dax för kudden i sängen.

Ha en fortsatt fin kväll!