Det finns saker som är jobbigt att höra (läsa). Det finns saker som är svårt för att inte säga omöjligt att förstå och ta till sig. Så fort tanken är där och snuddar bränner tårarna innanför. När vänner blir allvarligt sjuka får det tillvaron att ”stanna upp” och plötsligt ser man allt med tacksammare och ödmjukare ögon. Jag känner mig så maktlös inför elände som andra råkar utför. Det gör så ont!!!

Så många tankar till dig Sara, min barndomsvän och f.d granne. Det finns så många glada, ljusa, härliga minnen från den tid då vi tillbringade dagarna tillsammans. De starkaste minnen jag har är bl.a vår småtokiga Carola-tid. Vi var fans med stort F och ingen, absolut INGEN var bättre än hon. Vi övade och mimade, bjöd in (tvingade) våra nära och kära att titta på våra shower. Vi ägnade timmar åt att vara Carolor och tack-o-lov har jag foton av denna tid. Kanske var jag lite för gammal för det där…. fick en ironiskt skämtsam kommentar från min Johanna när jag visade fotoalbumet igår: ”Höll du på med sånt när du var 14 år mamma”? Ja, det gjorde jag och jag tyckte det var otroligt kul!!

Jag är så oerhört tacksam och glad för den där tiden. De senaste åren har Sara och jag haft kontakt via Facebook och jag brukar ibland läsa de fina meddelanden jag har fått. De värmer! De otaliga minnen som finns hjälper och tröstar. Jag vill med nedan bilder bara skriva en sak. Jag tror! Jag tror på att under sker! Tack Sara, för den där ljusa, fina och bekymmerslösa tillvaron vi hade!

I full fart och tapeter av Carola-planscher...

Tommy tycker om mig!

Jag sjunger "På egna ben"

Sara o jag showar i en duett

Systrar - Anna och Sara

En bild tagen några år senare...