Det är upp och ned... Livet är verkligen inte alltid skitkul. Vissa dagar är mycket mer ned och tiotals steg bakåt. Som förälder har man ett ansvar som är så stort. Gigantiskt! Ibland känns det övermäktigt. Ibland är det så mörkt så man knappt ser dagsljuset. När rösten bryts när hyresgäster ringer och undrar varför inte autogirot dragits...å tårarna kommer... Jo jag hör vad de säger och gör vad jag ska. Det sitter dock inte utanpå...det sitter inuti... All oro och alla tankar...

Tack o lov har man mycket förstående chefer, kollegor, vänner, nära och kära... Hur skulle det annars gå? När man märker att omgivningen förstår och gör sitt yttersta för att hjälpa - då sprider sig värmen från hårrötterna ned till tånaglarna. Även den som är blå och håller på att ramla av vid senaste 18-km rundan...

Idag var det några pyttesmå steg fram. Tack Marie - du är guld! Tack ni underbara lärare! Har inga ord! Tack mor för att du fattar! Tack Jonas för att du finns! Även att jag i skrivande stund tvingar dig till att titta på Ernst "Sveriges larvigaste karl"..... Kl 21.00 är det över! Håll ut!!

Jag skriver som Stella brukar göra: Godnatt om en timme! Älskar dig (er)!!!

Ibland, då och då är det ljuvligt gott med hemköpt Kinamat!!!