Dagens inlägg tillägnar jag alla (flickor, tjejer, kvinnor, killar) som har drabbats och lider av anorexi eller någon annan avart inom denna sjukdomsbild. Jag tillägnar den till alla er föräldrar som står maktlösa utanför och ser på. Jag tänker på all oro som far och farit igenom era huvuden och hur svårt det är att förstå. Denna förbannade sjukdom som tar livslust och liv. En sjukdom som inte handlar om mat och matintag, det handlar om annat som sitter djupare. Jag önskar det fanns ett vaccin som hjälpte. Ett vaccin som hindrade spöken och skuggor från att jaga och ge mörker. En spruta med självkänsla och kärlek till sig själv och den egna kroppen.

De finns där nånstans

De finns kvar nånstans trots att vi inte vill

Våra spöken sedan förr

I novemberdimman kan de närma sig

Även om vi har låst, har de nyckeln till vår dörr

Som mörkret i november kan de växa

De hotar utan ord, utan ljud och toner

Helt plötsligt känns de nära och tränger igenom

våra bekväma zoner

Det du trodde du hade bakom dig

Ligger helt plötsligt mitt framför dig

Det du trodde du hade stängt in

kommer för att hämta dig

Nånstans finns min skugga  

Närsomhelst kan smärtan hugga tag

När du tror du är som lyckligast

kan mörkret finnas där en novemberdag

En stund av tacksamhet för allt jag har skapat

Jag blundar och känner mitt hjärta slå

Att duga, att vara tillräcklig, att älska mig

Att jag stannar upp ett tag räcker för att förstå  

När jag låst in mina spöken

och tänt ljuset igen en novemberdag

önskar jag att jag kunde hjälpa andra

Låta dem känna glädje över varje andetag

Jag önskar jag kunde förändra deras världsbild

Så de ser allt det vackra de redan har

När deras dörr är olåst

vill jag ge dem en nyckel - mitt svar

För alla som har drabbats av skuggor och spöken

Hitta nyckeln till dörren och var på er vakt

Lev, andas, stanna upp ett tag

För oss andra utanför - så svårt att se på, utan makt

Sigrid 2018-11-06