Har precis läst ett mycket gripande reportage om en man som miste sin fru och två-åriga dottern Stella i Tsunamin i Thailand julen 2004. Tårarna rinner och han är ju dessutom inte ensam om just den upplevelsen. Många många dog och många många miste någon. Nästan alla har någon bekant, vän, bekants bekant som inte finns mer på grund av den där jättevågen. Det har varit mycket prat och minnesgudtjänster i dagarna men det är väl inte kanske förrän idag för 10 år sedan som det började gå upp för världen hur allvarligt läget egentligen var. Minns att jag satt hemma med Stella 4 månader i knäet på Annandagen och hörde nåt om någon jättevåg på radion.... Sedan förstod man mer.

Gick nyss och hämtade fotoalbumet från Thailand 2001. 4 år före detta fruktansvärda inträffade var vi där. I Phuket, Kata beach. Vi var där för att fira min f.d svärfar som fyllde 60 år det året. Detta var alltså på den tiden då knappt ingen visste vad en tsunami var. Att det överhuvudtaget kunde inträffa. Det var en helt fantastisk resa och många härliga minnen men jag hade det svårt med värmen och överallt denna "risdoft" som gjorde mig illamående. Jag hade precis fått reda på att jag var gravid med David. När jag ser på bilderna nu kan jag förstå hur överrumplade folk blev när horisonten höjde sig i form av en jättevåg. Jag fryser när jag tänker på hur det hade kunnat gå för oss. Vi hade inte haft en chans. Elin hade precis fyllt ett och Johanna skulle fylla fem. 

På något sätt har jag för all framtid fått lite avsmak för just Thailand. Längtar inte dit. När man åker utomlands till andra klimat får man vara beredd på att katastrofer händer och visst är det en risk att åka iväg. Tillägnar dagens ord till alla de som mist någon för tio år sedan.

Ta hand om varandra!

Stephannie (barnens kusion) och Johanna, 5 och 4 år gamla

Elin drygt ett år trivdes som fisken i vattnet...

Jag och Johanna står och tittar ut över havet

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sov hyfsat bra inatt. Trots att jag var ensam. Satt uppe länge i går kväll och jobbade. Kl 22 är sent för mig. Men jag fick mycket gjort. Vaknade till en strålande vacker dag. Satt på baksidan av huset och åt frukost. Allena. Vackert även där och...

Jag sitter på altanen och njuter av utsikten. Å ser allt det vackra i naturen som vi ska vara rädda om. Efter dagens klimatutbildning får man ont i magen på riktigt. Hur illa är det med vår jord? En lång arbetsdag är till ända. Kommunstyrelsens s...

I går var jag hos min mamma i Torset och tillsammans med mina bröder träffade vi begravningsentreprenören. Det är surrealistiskt och overkligt att sitta och bestämma och göra val när det gäller sin fars begravning. Det är mycket man ska ta ställning ...

Mors dag idag. Min första mors dag utan pappa. Min mammas första morsdag utan pappa. Idag ser jag tillbaka på de mors dagar när mamma fick brandvarnare och brandfiltar av pappa och just de gåvorna inte uppskattades. Ler vid minnet. Det var omtanke äv...

Jag började skriva för några veckor sedan och idag skrev jag färdigt. Ett sätt att bearbeta sorgen och en process för att lite läka. Kram till er alla för alla hälsningar i denna svåra stund!! Sorgens vågor Far, snart är du borta Snart ä...